Skolplikt och plikter

Vi har nu varit i Thailand en vecka, långt ifrån alla plikter. Jobb, tvätt och disk existerar inte längre. Bara vara. Fast när jag tänker på det här med plikter, har jag svårt att se att jobbet hemma är en plikt. På jobbet har jag en alldeles speciell gemenskap med andra, vi delar så mycket, jag och mina kolleger. Ibland präglas vår gemenskap av harmoni, ibland av konflikt, men alltsammans är något som jag uppskattar som människa och som gör att jag utvecklas och lär mig nya saker hela tiden. Nej, mitt jobb är ingen plikt, det är en rättighet där jag önskar att alla människor hade rätten att ha ett anständigt jobb.

Jag kom att tänka på hur ordet plikt används i vårt språk. Värnplikt. Skolplikt. Värnplikt är en skyldighet. De män som tas ut till värnplikt måste infoga sig i systemet och är skyldiga att fullgöra sin plikt mot fosterlandet. Men skolplikt - är det en skyldighet eller rättighet? Det beror på hur man ser det, om man är förälder eller barn. För föräldrar är det en skyldighet att se till så att barnens skolgång blir tillgodoseddd, men för barn är det en rättighet att få gå i skolan.

1842 fick vi svensk folkskola där det var en skyldighet för föräldrar att se till att deras barn
fick gå i skolan. Vi hade sedan 1600-talet haft ett system som byggde på att husbonden undervisade alla på sin gård så de lärde sig läsa (katekesen), vilket prästen i byn examinerad genom att hålla husförhör, ett system som inte fungerade helt tillfredsställande. Många barn behövdes i produktionen för familjens överlevna), och deras undervisning kom i lämn. I och med folkskolan fick alla barn rätt att gå i skolan.

För de svenska föräldrar som väljer att vistas utomlands en tid kan hemundervisning vara den enda lösningen. Vi har inget i SVerige som heter hemundervisning (till skilnad mot USA), men om det inte finns några andra alternativ kan föräldrar undevisa sina barn hemma, skicka utförda uppgifter till någon i Sverige som bedömer om barnet tillägnat sig kunskaperna.

Om jag var tvungen, skulle jag undervisa mina barn hemma. Men även om jag är lärare, och tror att jag skulle fixa det bra, skulle jag inte anse att det var ett fullgott alternativ. Som föräldrer har man en speciell relation till sitt barn, där föräldrarna är de viktigaste personera i ett barns liv. Det är framförallt förädlrar som bidrar till hur barnet formar sin identitet, men lärare och andra vuxna, och möjligheten att ha gemenskap med andra barn, bidrar till ett annat slags identitetsformande. Tidigt vill barn vara självständiga, i viss mån distansera sig från sina föräldrar och utvecklas på sitt sätt. Det ingår likom i att vara människa att man skapa sig ett eget liv, egna relationer, ett eget tänkande - något som börjar tidigt. Därför skulle jag inte välja hemundervisning om det fanns alternativ. Skolan kom en gång till för att barn skulle lära sig sådant som det inte med automatik lär sig av sina föräldrar, att bidra med något annat än det som man som förälder kan erbjuda. Det är detta andra som jag menar är barns rättighet att få ta del av.